Hej!

Mitt namn är Maria, jag fyller 44 år den 19:e augusti och är en småländska som bor i Göteborg. Jag fick diagnosen bipolär för ungefär 15 år sedan. Det var några oerhört kämpiga år med tunga depressioner, ett par maniska episoder och mycket självmordstankar. Men det blev bättre.

Jag tror att vi som gör vårt bästa för att hantera livet med bipolär sjukdom, är lite extra glada när födelsedagen närmar sig. Visst, det kan vara ångestfyllt och kännas jobbigt av olika anledningar - men vi är vid liv. Vi lever!

Medicin är en konkret hjälp. Forskningen har kommit långt. Men medicinerna är inte felfria. Vissa tar lång tid att ställa in. Andra ger hemska biverkningar, som kan vara nästan lika jobbiga som symtomen på sjukdomen. Många blir man jättetrött av. Själv kunde jag sova nästan hur mycket som helst under ett antal år med en medicin, som är väldigt populär. Jag var överlycklig när jag äntligen kunde sluta med den för drygt ett halvår sedan. Plötsligt vaknade jag på morgonen och var pigg. Det är livskvalité för mig.

För mig är det viktigt att vara insatt i allt som har med sjukdomen att göra. Det är en styrka att kunna ta hand om sig själv på bästa sätt. Det finns t ex mediciner som jag tar vid behov, och det har jag lärt mig att sköta själv. Andra gånger ringer jag mottagningen. Jag är lyckligt lottad som har en läkare och en psykiatrisjuksköterska där, som känner mig sedan länge.

Mycket mer forskning om bipolär sjukdom behövs! Det man vet är att den ligger i generna och kan utlösas av stress. Den går att lindra med mediciner och terapi. Mer kunskap kan förhoppningsvis ge oss, och särskilt de som kommer efter oss, chansen att leva goda liv. Våra bästa liv.