Det har gjort så ont att se en sjukdom som demens i vitögat, att få se dig tyna bort morfar. För du förlorade sakta det viktigaste vi har: våra minnen av livet och våra nära. Trots att vi visste att demensen skulle bli ditt öde var det en lång och svår väg. Vi fick sörja dig i fem år innan du äntligen fick vila från din kamp, men jag känner lugn i att du äntligen får vila utan ångest och oro. För vi fick ha dig så många fler år än demensen, och det är de åren av dig vi kommer minnas.

Vi kommer minnas hur mycket du älskade att köra bil och hur gatorna låg blanka på julafton så du kunde få slira in i oändligheten som du tyckte så mycket om att göra.
Vi kommer minnas hur du dansade runt på dansbanorna med mormor och hur du tog en sista sväng om med en skötare på hemmet.
Vi kommer minnas ditt rungande skratt som smittade med sitt lilla "ho ho" på slutet, men även din känsliga sida med nära till tårar som lärt oss att även starka män gråter.

Vi kommer minnas allt detta, och det smärtar att veta att du inte fick ha kvar dina minnen. Men jag hoppas att min gåva och andras gåvor kan se till att fler få behålla sina minnen.

Tack för allt morfar, dansa in i oändligheten.