Min mamma lever men hennes jag är borta! Hennes minne och liv har sakta och osynligt tagits bort från henne! Hon känner inte igen mig längre och jag känner inte igen henne längre! Jo på utsidan ser jag att det är hon men hon finns liksom inte kvar! Under hela sin sjukdomstid så har hon varit ovetandes om sin sjukdom. Det har varit svårt och ledsamt. Jag har försökt varit med henne på de flesta läkarbesök och möten som varit, jag har försökt att föra hennes talan, försökt att ta hand om, försökt, försökt. Hon har blivit arg, svurit åt mig, skyllt sjukdomen på mig, hotat att ta sitt liv, hotat att ta mitt liv. Ändå har hon hållit min hand, inte velat bli lämnad, bett mig att svara åt henne. Jag är så frustrerad och ledsen över att vi inte en enda gång pratat om sjukdomen, inte kunnat prata ut och säga hej då. Att se henne så här får mig att gå sönder och hjärtat känns trasigt! Vet också att detta var hennes mardröm som så många andras. Älskade lilla mamma, saknar dig så det gör ont!

Tänker, drömmer och hoppas att man ska finna ett botemedel eller mer effektiv bromsmedicin! Men forskning tar tid och kostar pengar! Tillsammans kanske vi kan komma svaret lite närmare!