En dag förändrades livet för alla i vår lilla familj. Plötsligt kunde pappan i familjen inte prata och halva hans kropp bara hängde och vi var övertygade om att det var en stroke. Det visade sig att det inte rörde sig om en stroke, men symtomen fortsatte att komma och ju längre tiden gick så blev det värre. Han var aldrig pigg, hade svårt att hitta ord och hade otroligt svårt att minnas saker. Stress blev diagnosen. Jag visste att det var fel och under ett års tid följde jag med honom till läkaren för att kämpa för att få rätt hjälp och diagnos (den diagnos jag redan satt på honom när han först insjuknande). Han har Narkolepsi.

Det är en så pass ovanlig diagnos att det inte fanns i läkarens värld.

Nu vill jag starta en insamling i pappa Gustavs, ära. För att vår lilla familj fick kämpa i motvind helt själva. För att jag själv fick sätta diagnosen när ingen annan gjorde det. För att våra tre döttrar har varit livrädda för att pappa ska försvinna från dem under så lång tid. Och för att vår familj hann bli trasig under resans gång.

Nu vill jag att vi tillsammans försöker att skrapa ihop en slant, så att forskningen kan gå framåt och att narkolepsi blir mer uppmärksammat.

Tänk om vi kan hjälpa nästa lilla familj som vaknar upp en dag och helt plötsligt inte känner igen en av sina familjemedlemmar. Det skulle betyda allt.