För snart sex år sedan drabbades min pappa olyckligtvis av en hjärnblödning. Än idag är acceptansen svår att finna både för honom och för vår familj.

Min pappa drabbades av detta i mitten av pandemin, där och då var det ingenting som vi tänkte på speciellt mycket. Men nu i efterhand när vi landat i allting så inser vi hur mycket mer hjälp från vården han hade behövt. Sorgen kommer alltid finnas där både för pappa och för oss som familj, att vara dotter och närstående är svårt. Det var ingen som berättade för oss hur vår pappa skulle påverkas av detta i efterhand.

Pappa är inte som han var tidigare, i många stunder saknar jag min pappa för hur han var innan. Det är det värsta av allting, i början kunde jag känna en stor besvikelse över att inte känna igenom honom i livets alla stunder. Idag ser jag på honom hur mycket han kämpar för att orka vara just det, vår pappa.

Eftersom varken min familj eller pappa var beredda på hur livet skulle vara efteråt, har vi som familj försökt finna metoder för att acceptera vardagen tillsammans och göra det bästa vi kan för att få uppleva det fina i livet. Det finns inget rätt eller fel, vi alla hanterar det olika och det är precis det vi måste få göra.

Jag kommer alltid beundra min pappa över vilken resa han går igenom, hur han själv pressar sig för att räcka till som pappa, man och vän. Vi kommer alltid älska honom för den han är, det finns inga anledningar till att trycka ner oss själva i sorgen. Min största önskan i allt detta är att få vara med och bidra till forskningen, den betyder så extremt mycket för alla som påverkas. Inte minst få dela med mig av min historia som närstående för att få fler att känna sig mindre ensamma. Vi alla kommer alltid få vara starkare om vi är tillsammans.

Jag hade blivit jättetacksam om ni hade velat vara med och bidra till forskningen för hjärnfonden, både för min pappas kamp & alla andra i samma sits. Ett litet bidrag gör skillnad.

Kramar från Tuva