Hej, Jag är en såkallat ”änglamamma” - har ett barn begravt under jorden. Hon hette Mathilda, fick bara ett liv på 10år. Mathilda kallades för många namn, men framför allt för Thildis. Mathildas 10år var inte dem enklaste åren, framförallt inte för henne & inte heller för mig eller vår familj/närmsta omgivning. Mathilda levde med svåra hjärnskador, var svårt utvecklingsstörd och hade den värsta epilepsin man kan tänka sig. Mathilda pendlade mellan liv & död i akuta lägen, flera flera gånger under sitt 10åriga liv. Till slut viskade jag i hennes öra en lördag... ”det är okej nu, mamma klarar sig”.... samma natt tog mitt hjärta sitt sista andetag...
Nu är det 7 år sen mitt barn dog… hon kanske hade sluppit vara så sjuk och till sist dö… om forskningen var bättre! Bidra snälla… jag önskar inte något barn lida som hon fick en tid av sitt liv och jag önskar inte någon förälder genomgå att förlora sitt barn…