Min bror har fram till 50 års åldern haft en stabil bakgrund.

Efter gymnasiet utbildade han sig tillingenjör vid KTH och några år senare

startadehan sitt eget bolag och hade stor omsättning.

Allt gick bra tills han körde allt för mycket själv under långa nätter där orken till slut inte fanns!
Han ramlade ihop genom för stort ansvar och fick även för lite sömn som blev hans totala utmattning som yttrade sig i en psykos. Tyvärr så gick
relationen med exfru och barn inte att hålla ihop längre så allt föll!


Han ringde från sin bil en vinterdag för fem år sedan och under samtalet försvann han mer och mer! Jag ropade på honom och men inget svar kom. Nästa
dag ringer hans exfru och säger att han sitter i sin bil och vägrar komma ut. Min man och jag åker för att prata med honom. Vi möts av att han sitter
i bilen och yrar saker om och om igen. Saker som - Att snart lyfter vi! Jag sätter mig i bilen och försöker få honom att komma ur bilen men nårinte fram.

Tillsammans fattade vi beslutet att ta hjälp av polisen! De tar med honom till ett sjukhus med psykiatriavdelning.

Väl där gör han kraftigt motståndmot vårdpersonalen.

Han blir fastspänd och får en spruta så att han ska komma till ro. Han sover i ett och ett halvt dygn. Denna händelse blev väldigt
dramatisk för honom.

Dagen efter hälsar vi på honom och då märker vi hur tilliten är sårad till både

oss och till vårdpersonalen. Han får hjälp där men han tar den inte.
Hans exfru försöker få honom att fortsätta gå till en psykolog men han vill inte. Han bor sporadiskt hemma hos sina pojkar och sin exfru ett tag tills de bestämmer sig att de ska bo på olika ställen. De bestämmer att han ska bo på landet och exfrun i lägenheten med pojkarna. Till en början har han el i stora huset på landet men efter ett halvår stänger de av elen och vatten. Då blir det ett än större bekymmer som måste lösas. Han behöver få vatten och han behöver få värme. Så en vecka efter köper jag ett gasolelement som jag lämnar hos honom. Jag tänker att han ska fixa att starta upp det nya gasolelementet men det gör han inte så när jag kommer en vecka senare sitter han i minusgrader i stugan så jag blir väldigt berörd och ledsen att han behövt lida så hårt och det tog på mig. Jag köper också honom rödsprit så han kan laga sin mat och koka sitt kaffe på den. Ordningen och strukturen samt allt han samlat på sig med prylar under åren som var en tanke med från början skapar en väldig oordning som gör att inget är lätthanterligt.

Åren som går vägrar han att ta hjälp från myndigheter och sjukvård.
Vid ett tillfälle då han blev så sjuk nästan döende då tar min syster honom några dagar och jag samt min man tar hand om honom i två veckor. Vi får honom att ta kontakt med socialen och han bokar även ett besök hos en läkare.

Vid läkarbesöket dumförklararläkaren min bror och allt arbete går om intet.

Han vägrar att åka med till socialen och han försvinner i tre dagar.

Vi alla kände stor oro men hans son och hans vänner hittar honom i en mindre

stuga på tomten bland en massa bråte. Polis och brandkår är indragna i upphittandet. Han vägrar följa med då också för att få hjälp.


Jag insåg att min bror inte kommer att ta hjälp av myndigheter och sjukvården

så jag åker regelbundet till honom med mat och omvårdnad.

Stugan han bodde i började p g a läckage i taket att mögla. Då ordnade hans son i ordning en mindre gäststuga på 10 kvm och satte inen liten vedkamin.


Han har lagat sin mat på vedkaminen och det är hans enda värmekälla. I två års

tid åkte jag varje vecka till honom men numera blir det när
behov finns ganska så ofta.

Rutinen vid mina besök är att han får duscha och basta samt tar hand om sig

själv vid ett badhus eller gästhamn. Under denna tid inhandlar jag mat och han fyller på vatten och tvättar sina kläder.

Därefter brukar vi äta en bit mat innan vi åker hem till honom och han plockar in sin mat i en matkällare som han har på sin tomt.

Han har skrattat mycket åt sina egna skämt och gått in i sina egna tankar så många gånger och varit frånvarande. Han har fått fågelfrön som ger honom en känsla av att pyssla om någonting så det har blivit dagliga rutiner som kan kännas meningsfulla. Jag har bett honom knyta lite med garn och göra båt- och bilknoppar som man kan sätta på nyckelknippor. Han älskar att sitta och rita med blyertspennor.

Han har ingen el så han får batterier och ljus för att kunna se något i mörkret.

Jag ger honom böcker som han kan läsa med en pannlampa och med
möjlighet att njuta av lite chips och nötter. Hans son och jag har hjälpt honom med ved för värmen och han kommer på sporadiska besök med sina vänner. Min syster hjälper emellanåt till med vatten
och busskort samt skjutsar honom ibland vid behov när jag inte kunnat. Utöver utlägg för mat, dusch, tvätt, inköp så lägger jag en heldag på att åka 18 mil enkel resa. Dessa pengar har jag tagit ur egen
ficka och bensinpengar betalas av min make. Min bror har fått komma hem till

oss några gånger för att få vila samt lite miljöombyte. Han var här
en hel vecka i januari då jag hade skadat mig mycket illa och behövde hjälp med

vardagsservice. Han verkligen njöt att få vara här och visade stor tacksamhet.



Jag och min syster har ringt under åren till socialen, bett om hjälp till stöd med ekonomin osv men de har hela tiden hänvisat till att han måste ha ett läkarintyg. Han vill inte så jag har många gånger hållit på att ramla själv. Jag och min syster anmälde oss till syskonkaffe och även sen till en kurs med en syskongrupp för anhöriga inom schizofreniförbundet och det var väldigt givande med väldigt trevliga lärare. Att få dela varandras upplevelser, att förstå att vi inte kan böra all skam och skuld vi kan känna i dessa lägen har gjort att jag behandlar min sorg på ett annat sätt nu. Det är lättare men det kommer ofta tårar när jag själv har det bra och jag vet hur min bror lever sitt liv. Min syster och jag gick även på en föreläsning på Oskars teatern för Nicklas Aronsson och då fick vi ännu mer förståelse tillsammans hur han haft det och den stigma runt psykisk ohälsa. Jag känner att just den här utfrysningen att inte våga prata om det, skadar den som är utsatt så enormt mycket och kan leda till drastiska sluthandlingar. Själv jobbar jag med barn inom Montessoripedagogiken och där hjälper vi barnen att bygga upp sin självkänsla och sitt självförtroende. En Montessorilärares förhållningsätt är att tjäna barnen med att hitta intressanta meningsfulla arbeten där de får lyckas. Jag tror att det här kan även hjälpa människor med psykisk ohälsa. Det krävs så mycket ödmjukhet och kärlek av en person som tar hand om människor med psykisk ohälsa. Den behöver ha ett ofantligt tålamod för att förstå mer än den som är sjuk.



Jag och fler med mig har sätt att det börjar att gå åt rätt håll för min bror och det är jag tacksam för. Jag har gjort det här av min kärlek till min bror. Känner en stor tacksamhet för ekonomiskt stöd från fonden