Jag ramlade ihop i badrummet och sedan är allt en enda röra. Ambulansen kom. Minns att jag tänkte ”ska jag dö nu och få träffa pappa?” Minns ångest över att behöva lämna min lilla dotter. Minns när jag inte längre kunde gå.

Jag var 38 år och mammaledig med min 8 månader gamla dotter. Den kommande tiden såg jag fram emot att få se henne ta sina första steg.

Jag vaknade upp på natten av en blixtrande smärta i huvudet. Jag tog en värktablett och försökte sova. Men smärtan tilltog. Jag började kräkas men kunde inte tänka mig att det var något allvarligt. Jag var ju ung och frisk i övrigt. Stroke fanns inte i min världsbild. I sista sekunden kom jag in till sjukhuset. En liten stund till och jag kanske inte hade överlevt.

Det visade sig vara en ganska ovanlig form av stroke. Som mestadels drabbar yngre. En artärdissektion av en pulsåder. Det är ett sorts aneurysm.

Min rehabilitering började på Stockholms sjukhem för att sedan fortsätta på Danderyds sjukhus. Mina släktingar kom med min dotter en stund varje dag, så att jag kunde amma henne. Det var hemskt att vara åtskilda.
På rehabiliteringen fick jag en fantastisk hjälp och undan för undan började jag komma tillbaka till livet.
I år fyller min dotter 9 år. Jag arbetar hundra procent.
Jag får väldig huvudvärk ibland, men jag lever och är annars fullt återställd!
Jag är evigt tacksam till de läkare, sjukgymnaster och forskare som gett mig mitt liv tillbaka. Samtidigt är jag ledsen över det knappa anslag som varje år går till hjärnforskningen.
Med ökade resurser kan fler människor botas, överleva och få värdiga liv.

För att hjälpa andra strokedrabbade har jag startat denna insamling till förmån för strokeforskningen. Hjärnsjukdomar kan drabba alla - även unga personer mitt i livet. Det kan hända dig själv, eller någon du älskar. Ge ett bidrag du med!