Min pappa var 52 år då han plötsligt fick ett stort epilepsi anfall, och krampade så illa att båda axlarna slets sönder och ena överarmen bröts. På sjukhuset konstaterades först en stroke men efter att röntgenplåtarna skickats till Akademiska, så fick vi reda på att det var en hjärntumör.
Tumören var en sk. Gliom grad 2 och pappa opererades och strålades. Han kämpade också under tiden med att rehabilitera sina svårt skadade armar (läkarna sa att det var ibland de värsta skadorna de sett). Och som han gjorde det ! Ingen trodde att han skulle kunna använda dem igen men efter ett år kunde min kämpe till pappa gå tillbaka till sitt arbete som vaktmästare på 50%.
Vi trodde nu att allt var lugnt. Det var det inte. Tumören kom tillbaka och nu hade den ändrat skepnad till en mycket elakartad tumör - Glioblastom multiform. Av läkarna fick han max ett år till att leva. Han opererades ändå och sattes på cellgifter. Inget hjälpte.
Min älskade pappa dog, 8 månader efter diagnos omringad av oss i familjen. Han blev 55 år.
Pappas glädje i livet var mina barn, hans barnbarn Elias och Minja, som var 10 respektive 7 då han gick bort. En stor sorg är att han inte får se dem växa upp.
Idag har det gått 4 år och dessutom har han för 2 veckor sedan blivit morfar igen till lilla Maximilian. De två kommer aldrig att få träffa varann.
Kan jag genom denna insamling bidra till forskningen kring hjärntumörer så har min pappas död åtminstone inte varit helt förgäves.