Mormor somnade in på påskdagen för tre dagar sen. Men egentligen dog hon som var min mormor redan för två år sedan. När morfar hastigt gick bort i Covid så tog sjukdomen mormor med sig ner i ett mörkt hål. En sjukdom de tillsammans lyckats hålla i schack under en lång, lång tid skenade på dagar efter att morfar försvann.

Mormor. Hon som lagade de godaste pannkakorna. Hon som stoppade om mina fötter med täcket innan jag skulle sova. Hon som lärde mig virka. Och sticka. Och sy. Hon som skickade morfar att komma med nybakta bullar varje vecka. Hon som jag ringde för råd om hur jag skulle ta hand om blommorna långt efter att jag flyttat hemifrån. Hon som alltid tackade för att jag ringde. Och som jag skämtsamt tackade för att hon svarade. Min mormor. Min älskade, älskade mormor.

Jag minns sista gången hon kände igen mig. Det var i april 2020, dagarna efter att hon fått flytta in på hemmet. Dagarna efter att morfar gått bort. Hon sa 'nej men där är du ju' när jag kom och såg på mig på samma sätt som hon gjort sen jag var ett barn. Det var sista gången hon blev glad att se mig. Nästa gång jag var där var hon så liten. Sen ännu mindre. Stirrandes ut i ingenstans. Ibland arg. Ibland ledsen. Ibland hade hon ont. Så liten. Jag slutade följa med. Bara mamma och moster orkade ihärdigt hälsa på henne. Lika bedrövade av sorg varje gång.

Alzheimer är en fruktansvärd sjukdom. För alla inblandade. Snälla, om du har en liten slant över – stöd forskningen! ❤️ Tack.