Så länge jag kan minnas så har jag upplevt svårigheter i vardagen. Känt ett tvång att utföra saker som helt saknar relevans i någon annans ögon.

Psykisk ohälsa är svårare att acceptera, svårare att förstå än en fysisk sjukdom som man kan se. ”Syns det inte så finns det inte” är något många tänker, och kan man klandra dem? Vi fungerar nog så allihopa.

Men min psykiska ohälsa är riktig, den finns där, och den är med mig varje vaken sekund. Den skapar en verklighet som inte finns, en oro och ett tvångstänkande som i stunder är för mycket att hantera.

Jag vill inte känna en ångest att dö varje gång en tanke dyker upp i mitt huvud, jag vill inte ägna timmar i min vardag att utföra handlingar som är helt onödiga att utföra.
Hjärnforskningen kanske inte kan hjälpa mig, men kanske våra barn och barnbarn. Vi måste fortsätta kämpa och tro att man en dag kan hjälpa alla oss som lider i det tysta.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!