För ungefär tio år sedan fick jag mitt första epilepsi anfall. Jag var 11 år gammal och hade aldrig hört talats om epilepsi, så när jag för första gången förlorade kontakten med min vänstra kroppshalva var jag både rädd och ovetandes.

Sen mitt första anfall har jag sällan pratat om min sjukdom, jag har ljugit om vad det är för medicin jag har tagit och varför jag inte varit i skolan när jag varit på sjukhusbesök. Jag har skämts. Varit rädd för att folk ska tycka att jag är annorlunda och för att ingen ska förstå. Jag har stött på både elaka och klumpiga kommentarer, många fördomar, folk som har skämtat genom att imitera vad dem tror är ett anfall, folk som skrattat och rent av varit elaka.

Idag vill jag och vågar prata om det för att folk ska förstå, för att andra ska våga prata om det och framförallt för att jag inte ska skämmas längre.

Jag har haft tur, jag är helt anfallsfri med medicin och kommer inte ihåg senast jag fick ett anfall och de få jag väl har fått har både varit korta och små. Men alla har inte den turen, många med epilepsi påverkas dagligen och i vissa fall kan epilepsi vara livshotande. Trots detta är det få som vet vad epilepsi innebär och kunskapen om sjukdomen är låg.

Jag har därför valt att starta en insamling för hjärnfonden för forskning kring epilepsi. För att fler ska förstå, för att fler ska kunna få hjälp och för att ingen ska behöva skämmas som jag har gjort. Läs på om epilepsi, försök att förstå och var med och bidra, det betyder mycket.