Så länge som jag kan minnas, så har jag..trots en stor och kärleksfull, tajt familj..känt mig utanför på ett obeskrivligt sätt, ett sätt som jag aldrig har kunnat sätta fingret på. Sedan jag var 18 år gammal har jag sökt hjälp från b la terapueter, kuratorer, allmänläkare..you name it. Tills den där ödesdigra, men ack så välsignade dagen i juli -09 då min kropp helt sonika gav upp och jag blev akut inlagd på en sluten avdelning på psyket, än idag tackar jag mina fd: svärföräldrar som inte bara skjutsade upp mig, utan även satt med mig vid min sida när jag gråtandes, snörvlandes, skakandes och hickandes försökte förklara för läkaren om all den ångest, oro och inre stress som har plågat mig under alla dessa år, hur min fd: svärmor fick ta min hemnyckel, åka för att packa ihop det nödvändigaste och lämna en bag till mig när det blev bestämt att jag skulle bli inlagd. Trots två lugnande tabletter vandrade jag fram och tillbaka i korridoren med en sådan fasansfull ångest att jag ärligt talat trodde jag skulle dö och lämna mina två småbarn efter mig, jag har aldrig gråtit så mycket under de dagar jag låg inlagd, aldrig fått ett bättre, finare, ödmjukare, förstående, empatiskt och sympatiskt mottagande av någon inom vården tidigare. Jag fick även veta av en ssk: att när överläkaren hade läst igenom min journal, hade han svurit och med hög röst frågat. "Den här kvinnan är undermedicinerad, Varför har ingen hjälpt henne tidigare?" Hon hade aldrig varit med om ett sådant utbrott. Medan jag låg inlagd fick jag även svara på en massa frågor b la om min barndom, kryssade glatt i påståenderutorna, men chocken jag fick när jag försökte smälta att jag har Bipoläritet typ II, går inte med ord att beskriva. Jag minns än idag att jag tittade på underläkaren och sa. "Bipo..vadå?" jag väntade ju på en ADHD-utredning, räckte det inte med det?

Så, i April -10, fick jag äntligen efter 1 år och 9 månader tid för den efterlängtade ADHD-utredningen, det var en tuff utredning med massa frågor, tester och screening, psykologstudenten Åsa lade våra tester varannan vecka då jag var barnledig, och det behövdes då jag var så hjärntrött att jag sov över två timmar när jag väl kom hem. När jag så väl fick svart på vitt att jag har ADHD, var det som en käftsmäll och jag ramlade ner i det svartaste, djupaste hålet jag någonsin har varit med om, under alla dessa år har jag jobbat oerhört hårt med att bygga upp inte bara min självkänsla och självbild, utan de har även vara fulla med rannsakan, insikt, ångest och vanmakt. Det har varit tufft, men nu vet jag ju varför saker och ting blev som det blev, droppade gymnasiet då jag inte förstod läkemedelsräkningen,varför relation efter relation sprack, jag har tappat några i min närhet men jag har även lärt känna så oerhört fina människor under resans gång. Och Äntligen så har jag träffat mannen i mitt liv som älskar mig för den jag är, visst har vi våra duster, konstigt vore det väl annars. Men han finns där för mig och är inte bara min stöttepelare, utan även min trygghet när det stormar som värst inombords.

Hjärnfonden ligger mig så varmt om hjärtat av så många olika anledningar och jag har en stark önskan om att de som kommer efter mig, både barn och ungdomar..får den hjälp de är berättigad till i tid innan det är försent, så att de slipper gå igenom halva livet innan de träffar rätt vårdteam. Därför ber jag er mina vänner att skänka det du anser att du har råd med, bjud gärna in fler så att VI tillsammans uppnår det utsatta slutmålet.
Tack på förhand!