Den 28/10 fyllde jag 25 år.
Den 3/11 förändrades våra liv föt första gången då våra liv förgylldes med våran efterlägtade dotter.
Den 5/11 förändrades våra liv för andra gången då jag plötsligt föll ihop på BB med dottern i famnen. Det skulle ett dygn senare visa sig vara en stroke.

I min värld fanns det inte en tanke på att jag skulle drabbas. Stroke var något som i min värld endast ändre drabbades av. Jag blir rädd när jag tänker tillbaka på okunnigheten på BB, osäkerheten innan vi fick svar och känslan över att jag som nyförlöst 25åring blev förflyttad upp till stroken med min lilla familj. Där möttes vi av obekväm personal som inte visste hur de skulle tackla situationen. Jag var den yngsta som många av personalen hade träffat.

I mitt fall kan man inte se utifrån att jag har fått en stroke. Det är det som är så jobbigt. Att det endast känns inifrån. Det är något man måste prata om mer. De mentala men som man får efter en stroke. Med hjärntrötthet och allt annat.