Den 24/4 -17 fördes Vilma 7år i ilfart från Halmstads sjukhus till BIVA på Östra med akut hjärtmuskelinflammation som bl a innebar arytmier och en propp i vänster kammare. Dagen efter kopplades hon via operation till en hjärt-lungmaskin för att hjärtat inte orkade själv. På Valborg lossnade proppen, Vilma fick en stroke, och man tvingades till ett avancerat ingrepp för att avlägsna den.
Nu ett år senare kryper vardagen närmare, men har ännu inte infunnit sig helt. För ett år sedan låg Vilma halvt förlamad, stum och med ett hjärta som inte räckte till. Nu har hjärtat återhämtat sig fantastiskt bra och vi har inte längre några begränsningar i fysisk aktivitet. Vi kämpar med humör, uthållighet och koncentration samt en del återstående problem i höger sida (arm och ben). Ofrivilliga muskelspänningar och darrningar. Tillbaka i skolan, men ännu inte full tid. Ljudkänslig. Full fart på skridskor och gymnastik, men med nya förutsättningar. Familjen är fortfarande ur balans och det är jobbigt och tufft att få till livspusslet. Syskonen hamnar i kläm.
Alla frågor... Vissa saker blir bättre andra tycks sämre. Vilka svar kan vi få? Från dag ett har svaret från vården hela tiden varit: Det är omöjligt att svara på. Vissa blir bättre andra inte. Hur ska man förhålla sig till dessa funderingar när en 8-åring undrar när hon blir frisk? Vi behöver fler svar. Det behövs bättre förståelse för hur hjärnan fungerar och hur den utvecklas. Stroke hos barn är ovanligt, och mer forskning behövs