Hej. Jag heter Sandra. Är 33 år'.och allt i mitt liv som kunde gå fel, har gått fel.
Jag föddes med en familj i missbruk och psykisk ohälsa. Jag sökte mig till likasinnade vänner , å hamnade lite vilse. Försökte ta mitt liv , o missbrukade alkohol. Jag sökte ständigt hjälp på psykiatrin , men fick bara mediciner .Jag träffade en kille som nykomling i min by. Vi hade jätte kul. Från början. Han började att misshandla mig fysiskt och psykiskt ,dagligen. Han var en tidigare missbrukare. Men jag trodde... Efter en kort period blev jag gravid , och födde en liten kille. Pappan ställde till det hela tiden, så soc va och vaktade o hotade mig hela tiden om Lvu. jag blev gravid igen. Födde en underbar flicka.
Hela tiden fortsatte han med sitt missbruk o sin misshandel på mig. Nu hoppar jag fram några år. 3 gånger har han suttit i fängelse pga grov kvinnofridskränkning på mig. Varje gång har jag sökt hjälp , men ingen hjälp fått. För 3 år sedan vaknade jag på natten av att han slog sig in med yxa genom min dörr. Han misshandlade och våldtog mig brutalt. Polisen tog honom och jag hamnade på lasarettet. Jag sökte hjälp av sociala ,psykiatrin och sjukvården efter men blev bara knuffad runt. Inga samtal eller behandlingar. Men mediciner. Mitt mående försämrades psykiskt eftersom. I vintras fanns jag inte. Ångest , sömnstörningar, panikångest, smärtor i kroppen. Mer mediciner.
Så i mars , blev jag medvetslös. För mycket mediciner. Men jag hann ringa på hjälp. Sociala tog då mina barn. Lvu. Jag blev då vräkt , fick inte hjälp med hyra då jag inte hade barnen. Sociala vägrade att hjälpa mig med en annan lägenhet. Och för att få tillbaka barnen så va jag tvingad att skaffa bostad. Men.. det fanns ingen hjälp att få. Ångesten var fruktansvärd. Så jag tänkte dö. När sociala bestämde att jag inte skulle få träffa barnen förrän jag mådde bättre , så gav jag upp. Jag som sökt hjälp för att få må bättre i 3 år. Jag gav upp. Jag stack . Började knarka. Ville bara bort. Kronofogden kom under tiden och tömde min o barnens lägenhet. Tog dom på förvaring. 25 mil hemifrån. Nu hade jag blivit våldtagen ,misshandlad, fått ptsd , kroppen var sönderslagen för alltid, mist barnen, mist mitt hem och alla mina saker. Ner knarkad o hemlös. På 3 år. Min mamma gjorde så många anmälningar. Min mamma som var mitt allt , min bästa vän , min granne. Som jag svek henne o barnen. Och mina småsyskon.
Mamma lyckades. Jag fick Lvm. Inlåst. Arg , panik , döds ångest.
Efter avgiftning så kom min mamma hjärna tillbaka. Jag vill få tillbaka mina barn. Jag älskar dom av hela mitt hjärta. Dom vill hem.
Men vi har inget hem. Vi har inga saker . Inga kläder . Inget. Kronofogden kan ge tillbaka mina saker inom 3 månader ,men då måste jag betala ut dom för 10 000 kr , samt hyra ett förråd för 940 kr/mån . Min behandling vill jag fortsätta. Samtidigt söka boende , och kämpa tillbaka mina barn. Göra mina utredningar klara. Adhd , ptsd , borderline , eller ev autism.
Få hjälp att äntligen må bra. Sociala i min kommun vägrar att hjälpa mig. Alla kommuner ger klädbidrag , veckopeng på 400kr , samt bostad. Jag har inga kläder . Bär LVM på de jag har. Får inga heller. Jag får 240 kr/'vecka. Och inget mer. Jag kan inte vara med på behandlingens ute aktiviteter. Har ing ytterkläder , får inga heller. Får inte hjälp med förråd , eller att hämta mina saker.
Så varför ska jag kämpa mig tillbaka. Jo för jag vill . Jag vill vara med mina barn. Mina barn är det ända bra i hela mitt liv. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Ingen ska få förstöra det igen .Men jag behöver hjälp.
Snälla hjälp mig du som kan och vill.