I höstas förlorade vi Ingemar ”Sigge” Israelsson till ALS — min morbror.

En person med ett enormt hjärta som alltid gav av sig själv till andra omkring honom. Han hade inga egna barn, och jag hade lyckan att få en extra förälder i mitt liv.

Han var egenföretagare och arbetade hårt. Han trodde på ansvar, att göra rätt för sig och att alltid kämpa vidare, även när det var tungt.

Han ogillade att jag körde enduro och tyckte att det var en märklig träningsform, som bottnade i en rädsla för att jag skulle skada mig. För honom var kroppen något man inte skulle utsätta för risker. Fungerar inte kroppen kan man inte arbeta, driva sitt företag eller leva livet som man vill.

Ironiskt nog var det just kroppen som ALS tog ifrån honom.

Man kan laga brutna ben och läka sår.  

Men sorgen av att förlora någon man älskar till en sjukdom lämnar spår som aldrig försvinner. ALS är en sjukdom som sakta tar ifrån människor det vi ofta tar för givet: rörelse, frihet och självständighet.

Så i år kör jag för mer än bara mig själv.

För dig, Sigge 🕊️  

För rörelseglädjen och förmågan att kunna använda sin egen kropp.  

För att andra familjer ska slippa gå igenom samma sak.  

För att stödja forskningen om ALS genom Hjärnfonden.  

För att jag kan.