"Hej farfar! Jag kommer sakna dig". Men sanningen är att jag har saknat dig länge.
Jag minns när du och farmor fick reda på att jag kom in på utbildningen - det var väl tråkigt att den prompt skulle vara i Örebro. Men ni var så stolta, "En sjuksköterska, vi kommer ha en sjuksköterska i familjen!". Inte visste vi att det var början på slutet.

Efter farmors bortgång började vi långsamt märka att någonting inte stod rätt till och efter många om och men fick du din demensdiagnos. Vi förstod inte förrän långt senare att du hade varit sjuk mycket längre än vi trott och med farmors hjälp lyckats maskera det så väl. Det tog inte lång tid innan du började blanda ihop oss alla och när jag gifte mig så mindes du inte längre vem jag var.

Jag minns allting med värme, juldagen var er högtid och jag minns alla skratt. Frågesporten, ring- och pilkastningen var viktigast i 3kampen. Min kreativitet har jag ärvt ifrån dig, även om den inte tar sig i uttryck på samma sätt. Jag har hittills aldrig träffat en vuxen med din fantasi. Alla dina tavlor finns kvar efter dig och det hänger en i Caspers rum. Jag lovar att jag ska berätta om dig för honom. Berätta om spyflugan i glaset, hur vi fortfarande skrattar så vi kvider när vi tänker på det, att chips var bös och hur du skyllde på att det var jag och Emil som älskade farmors "kokuskakor", när det egentligen var dina favoriter, för då gjorde ju farmor extra. När du stal pappas snusdosor för att göra en tavla av dom, hur vi gungade i hammocken, hur vi lekte med Vippan under min uppväxt och alla promenader ner till linbanan, historierna är oändliga. Och det är så jag väljer att minnas dig, innan sjukdomen tog över den du faktiskt var.
Älskade farfar. Hälsa farmor och Vippan från oss, vi saknar er massor.