Torsdagen 7/8 2014 var dagen då mitt liv slogs i spillror. På en sekund blev ljuset i mitt liv till ett mörker.

På kvällen denna dag satt jag som passagerare i en bil, när en älg plötsligt kom springandes upp från höger sida upp på vägbanan. Kollisionen var ett faktum och jag klämdes fast och fick skäras loss av räddningspersonal. Jag flögs med ambulanshelikopter till närliggande sjukhus, men på grund av mina omfattande skador flögs jag vidare till Universitetsjukhuset i Umeå för operation.

Efter operationen kunde läkarna konstatera att jag ådragit mig en hög ryggmärgsskada(C5-C6) samt mycket svåra skallskador. Detta resulterade då i att jag från och med denna dag blev förlamad från bröstet och ner och att jag även saknar funktion i båda mina händer. Stroken släckte 70-75 % av min vänstra hjärnhalva, vilket har lett till att jag har svårt med talet samt att hela min högra sida av kroppen har nedsatt funktion.

I 6,5 vecka låg jag på IVA avdelningen. Första veckorna var jag nedsövd för att min kropp skulle få vila och återhämta sig. Detta var en svår tid, när jag till en början svävade mellan liv och död.

Mitt skallben på vänster sida togs bort för att lätta på trycket på hjärnan och en haloväst fästes fast i mitt skallben för att fixera mina skador på kotorna i nacken.

Efter tiden på IVA förflyttades jag till Neurorehab avd. Där började mitt långa resa tillbaka. Dagarna bestod mest av vila varvat med lite sjukgymnastik. Min familj fanns vid min sida hela tiden – läste, spelade min favoritmusik och visade bilder.Allt för att få min hjärna att börja minnas, få ”fönstren” att öppnas.

Sakta men säkert började jag kunna fixera blicken, mima och göra saker på kommando. Sedan fick jag fram enstaka ord – vilken lycka! Jag kämpade och det gav resultat.

Drygt 6 månader var jag i Umeå, sedan flögs jag hem för fortsatt rehabilitering i Jämtland. Där fortsatte jag träna, tills jag efter 14 månader äntligen fick flytta hem igen.

Jag kommer nog aldrig att acceptera mina skador, men försöker lära mig leva med dessa.

Jag önskar jag skulle kunna prata normalt igen. Det ända sättet det skulle va möjligt är att det fortsätter forskas om detta.

Alla gåvor, stora som små hjälper forskarna att fortsätta deras arbete. Min insamling går till forskning kring afasi

Tack för att du hjälper!!