*En penna stryks långsamt längs min vänstra arm. “Känner du detta?” Jag tittar på akutläkaren med tårar i ögonen. Jag svarar med en lätt skakning på huvudet. En vacker sköterska kommer fram till mig med en nackkrage i handen och ber mig att sätta mig upp. En bedrövlig plåga från nacke och hals indikerar att mina muskler inte längre har någon styrka att bestå. Jag förblir liggandes.*
Jag anlände på akutavdelningen med tron om endast en lätt hjärnskakning. Då jag blev inlagd direkt förstod jag att något var väldigt fel. Prover togs på mig och akutläkaren konstaterade att jag hade utsatts för en grad 3 Whiplashskada. Fyra hela dagar spenderade jag på sjukhuset. Jag genomgick en MR och två CT röntgen. Det var ingen som förstod varför mitt tillstånd försämrades och jag hölls kvar under observation. Under den tiden var jag undersökt av fem olika läkare, och det var bara en som kunde fastställa en säker diagnos. Sedan dess är känselbortfall, yrsel och konstant smärta något jag lider av dagligen. På grund av brist på forskning är det ingen som kan fastställa hur länge mina besvär kommer bestå.
Det enda jag vet säkert idag, är att ingen plåga eller sorg kan jämföras med den jag känner inombords. För smärtan att förlora sig själv, sitt oberoende, är den mest plågsamma smärta jag någonsin konfronterat.
Var med och gör skillnad. Stöd Hjärnfonden.