Insamlingen är ett sätt för Lottas kollegor på Kretslopp och vatten i Göteborgs stad att hälsa och stötta henne i en mycket svår tid. Hon har skrivit ett personligt brev som återges nedan:

Hej kollegor!

Sedan 2015 har jag varit på KoV och så roligt jag har haft under denna tid är få förunnat känns det som. Oavsett arbetsuppgift (alla har ju inte varit lika roliga) så har jag under alla år tyckt att det är roligt att gå till jobbet varje morgon och det är tack vare er! Att få veta att man kommer få skratta varje dag har verkligen förgyllt mina arbetsdagar. Alla diskussioner från hur mycket öronvax en elefant har till att fundera över vilken julmust respektive semla som är bäst resulterade i årliga tester (frågan om elefanten är fortfarande olöst).

För några år sedan styrde jag upp att några kollegor en fredag eftermiddag kastade pappersflygplan från balkongen på fjärde våningen. Målet var att komma utanför speed gates i receptionen och eftersom jag var den enda som klarade detta växte mitt ego så klart.

Ödmjuk med glimten i ögat och en stor portion ironi har varit min filosofi genom livet.

Jag har alltid sagt att det är tur att man inte vet vilka minor man kommer få stöta på i livet och jag håller fast vid det fortfarande. För drygt ett år sedan fick jag diagnosen Progressiv Bulbär Pares, en form av ALS som går snabbt fram i kroppen. Från att ha varit någonstans mitt i livet visade det sig att jag istället har livet bakom mig, en svår sak att acceptera.

På ett år har jag tappat möjlighet att svälja, tala, gå och stå. Jag kan inte heller röra mina armar och är helt beroende av mina assistenter och min man Anders. Eftersom jag inte kan svälja längre får jag välling direkt till magsäcken via en inopererad slang. All kommunikation skriver jag med ögonen med hjälp av olika hjälpmedel.

Detta är något jag önskar ingen behöver uppleva och genom att stötta Hjärnfonden hoppas jag att det blir så en dag.

Min man Anders har under våra 25 år tillsammans sagt flera gånger till mig att MAN ORKAR MER ÄN MAN TROR! och det stämmer absolut men det är inte roligt på vägen. Kasst!

Det är så många kollegor som hör av sig till mig och jag är glad för varje kontakt. Ni gör det lättare!

Några visdomsord från mig som avslutning. Skratta med livet. Hoppet ska vara det sista som lämnar säger man men eftersom det redan är över och förbi för mig satsar jag på att humorn lämnar mig sist.

Tack och hej, pastej.

//L8