Du tittar på mina döttrar och det är nästan de enda gångerna jag ser dig le. Annars är din blick tom. Innan kunde du låtsas att du kände igen mig, men det kan du inte längre.

Ibland kan jag för någon kort sekund ana dig där bakom din blanka blick och för en stund låtsas jag att allt är som vanligt. Förutom de ögonblicken är allt det som en gång varit du borta.

Alzheimers har tagit allt som definierade dig.
Alzheimers har tagit minnet av din familj, dina djur, ditt hem och dina intressen.
Alzheimers har tagit ditt språk, kreativitet, motorik och humor.
Alzheimers har tagit dig ifrån mig.

Tänk om vi skulle få en av våra lördagsförmiddagar igen. Äta bullar, spela kort och lösa korsord i den röda soffan. Det är så mycket jag skulle berätta för dig då. Du skulle skakat på huvudet åt flytten till Halmstad, du skulle gråtit med mig för tvillingarna och vi skulle skrattat tillsammans åt barnens alla finurligheter. Jag fortsätter berätta för dig men nu uteblir dina svar.

Det är absurt att sörja dig när du faktiskt fortfarande lever. Det är fruktansvärt att sakna dig när du sitter precis bredvid mig.

Mormor, du vet inte vem jag är längre.
Men jag vet vem du är.
Grattis på födelsedagen!
Jag saknar dig!