Hej!

Våren förra året fick jag beskedet att jag hade en hjärntumör av okänd natur på min hypofys. Det blev sjukhusbesök i mängder, skräck över att inte veta vad som skulle hända, rädsla över att inte ha någon kontroll och ovissheten om tumören var godartad eller elakartad.

Känslan av att som 16-åring få veta att man har en 17 × 17 mm stor tumör i hjärnan är något jag inte kan beskriva. Men tacksamheten jag känner för sjukvården och all hjälp jag fick är minst lika obeskrivlig.

Den 25 augusti var det dags för min operation. Jag hade ångest och var rädd för vad som skulle komma. Hur skulle livet se ut? Skulle jag bli som vanligt igen? Samtidigt var det jobbigt att se hur hårt allt detta tog på min familj.

Jag är så OTROLIGT tacksam över att operationen lyckades. En ful tumör – men som tur var godartad.

Vi fick bo på sjukhuset i åtta dagar. De tuffaste åtta dagarna i mitt liv. Inte på grund av smärtan, utan på grund av rädslan. Rädsla över hur läkningen skulle gå, över hur dåligt jag mådde och över hur jag någonsin skulle kunna bli som vanligt igen.

Nu har ett år gått och jag är fortfarande inte tillbaka på fötterna helt. Något som jag i efterhand har förstått är helt normalt. Jag hade som mål att kunna spela CS veckan efter operationen… Jag har kunnat sitta ordentligt vid en skärm först de senaste två månaderna. 😂

Jag har fått nya mediciner som jag kommer behöva ta livet ut, allt från sprutor till piller. Och det korta svaret är nej – jag kommer aldrig riktigt bli som jag var innan. Jag kommer alltid behöva ta mina mediciner, alltid bära med mig minnet av min sjukdom och leva ett liv som på vissa sätt ser annorlunda ut än många andras.

Det går många dagar då jag känner mig hopplös. Som att jag aldrig blir bättre och som att jag missar mina år som ung – upplevelser, skola, jobb och vänner.

Men när jag tittar tillbaka på var jag var för ett år sedan ser jag nästan en helt ny person.

Idag är jag absolut inte på topp, men jag klarar av att umgås med min familj, skratta, busa med min underbara systerson, spela och göra saker jag älskar. För ett år sedan kunde jag inte ens vara i ett ljust rum utan att ha en mössa neddragen över ögonen.

Jag undrar fortfarande: Varför just jag? Varför ska jag behöva gå igenom det här? Varför ska NÅGON behöva gå igenom det här?

Det finns mycket orättvisa och ilska i de frågorna. Men samtidigt finns det en enorm tacksamhet. Tacksamhet för allt jag har lärt mig genom den här resan och för all hjälp och stöttning jag har fått från min familj och sjukvården.

Hade inte just DEN läkaren sett den lilla förändringen i mitt prolaktinvärde och tyckt att den var värd att undersöka vidare, vet jag inte hur mitt liv hade sett ut idag.

Det är en tanke som är svår att ta in.

Jag får idag vara här. Jag får se min familj växa. Jag får busa med min systerson. Jag får spela igen. Jag får fortsätta leva mitt liv.

Så för att fira ett år med en lite mindre hjärna skapar jag den här insamlingen. ❤️

För att ge tillbaka till forskningen som har gjort min behandling möjlig – och för att hjälpa forskningen framåt så att fler människor i framtiden kan få den hjälp som jag fick.

Varje krona räknas.

Tack på förhand till alla som vill bidra, dela insamlingen eller bara läsa min historia. ❤️

/ Ellen Grannas